För en herrans massa år sedan var livet fyllt av långa samtal på jobbet, 70 mil av längtan. Uppfinningsrikedomen var på topp. Vi båda hade alltid nya sätt att överaska varandra. Ett speciellt minne var när jag tog sista flyget upp en kväll, fixade skjuts hem till hennes föräldrar och kastade snöboll på hennes fönster mitt i natten. Oändlig kärlek.
Allt var möjligt då, vi hade livet framför oss. Nu har det gått elva år sedan dess. Vi har byggt familj, har tre hundar, två barn, en volvo och en liten skruttbil. Livet är faktiskt helt jävla underbart. Visst hinner vardagen ikapp oss då och då, livet är inte alltid en dans på rosor, ibland måste man träffa av rosentaggarna också. Men faktiskt, livet är helt jävla underbart!
Under ett par månaders tid pratade vi bara med Kent-låtar som uttryck. Vårt eget lilla kodspråk, som bara vi förstod. Låttitlar eller textrader som betydde något speciellt för oss. Idag blev jag påminnd om det när jag kikade på Jocke Berg som sjöng på Annika och Henriks bröllop i helgen.
Vårt egna bröllop var fantastiskt. Men det hade inte varit helt fel om Jocke Berg kom och sjöng “Utan dina andetag”. Lyssna och njut, just nu känner jag att han sjunger för oss istället.
NU blir jag helt bölig! Du har den finaste frun man kan ha!
Det vet jag väl!
Fräta bort allting med thinner. Stanna kvar länge ikväll. Bara saker man ser. Vi kan väl vänta tills imorgon. Så nära får ingen gå.
Vi är kärlek när den är som bäst!